Funderingar kring Lance Armstrong

Det som många länge har misstänkt är nu bekräftat. Lance Armstrong har nu själv i en intervju med Oprah Winfrey erkänt att han dopat sig. Ingen av de sju guldmedaljer han har, har han vunnit på ärlig väg. För hans egen del är det en personlig katastrof, som han själv har orsakat. För att återfå någon respekt kan han förmodligen bara åka runt och föreläsa och hjälpa Wada, den internationella anti-dopingorganisationen, med att bli mer effektiv i arbetet mot doping. Det är givetvis också ett stort bakslag för cykelsporten.

Man kan inte undvika att fråga sig hur det är möjligt att Armstrong kunnat komma undan med detta under så många år. Dopingkontrollerna är många och rigida, men uppenbarligen inte tillräckliga. Det finns förstås olika förklaringar till det, men dopingpreparat förändras ju och nya preparat kommer ut. Det gör att det är svårt för oss att hänga med i utvecklingen.

Jag tror att det aldrig går att försäkra sig om att fusk inte förekommer genom kontroller, men jag tror faktiskt inte heller att det är möjligt att göra det omöjligt att fuska. För mig är det viktigare att folk inte VILL fuska, än att folk inte KAN fuska. Därför att det kommer vi nog alltid att kunna göra, om vi vill. Då är det att arbeta med värderingar som gäller. Att parallellt arbeta förebyggande, att samtidigt hålla den etiska diskussionen om att det är fel att fuska levande, är inte bara rätt, det är förmodligen också den framkomliga vägen.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.