Igår var det den Internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Jag hade den stora äran att tala vid minneshögtiden i Domkyrkan här i Göteborg. Detta är vad jag sa.
Tack så mycket för inbjudan att komma hit och tala för er idag!
Mitt namn är David Lega och jag är kommunalråd för Kristdemokraterna här i Göteborg. Jag är också andre vice partiledare för Kristdemokraterna. Det är två av mina uppdrag, men som alla andra jag är så mycket mer än vad jag gör. Som alla kan se är jag funktionshindrad. Men jag är också jude, storebror, son, morbror, simmare och entreprenör. Och mycket annat. Men sammanfattningsvis är jag människa och det är det enda som egentligen räknas. Oavsett vad vi gör eller vem vi är så har vi precis samma värde. Vi har precis samma rättigheter och samma skyldigheter.
Dessa rättigheter och skyldigheter har vi alla just för att vi är människor. På den grunden bygger inte bara mitt politiska engagemang utan hela mitt demokratiska engagemang. Den grunden måste hela vårt samhälle, och hela vår värld, bygga på. Jag växte upp i en familj med djupa sår från förintelsen. Min farfar som föddes i Polen förlorade sin familj i Förintelsen. Han själv lyckades fly från Gruyetz-ghettot till Sovjetunionen 1940. Det räddade med stor sannolikhet hans liv. Hade han inte gjort det så hade jag aldrig funnits.
Min farfars far svalt ihjäl i Warszawas ghetto. Hans mor och hans systrar dog i Treblinka. Han var 24 år gammal när Tyskland invaderade Polen 1939.I Nazi-Tyskland härskade tanken om att människovärdet kunde rangordnas. Ras, ursprung och kultur var avgörande för om man fick leva eller inte. Principen om allas likhet inför lagen var helt satt ur spel. Vissa människor klassades som lägre stående och riskerade att smitta övriga befolkningen enbart genom sin existens. Dessa människor blev laglösa och möjliga att behandla hur som helst, av vem som helst, när som helst. Det var därför som Kristallnatten kunde ske. Det var därför som tusentals och åter tusentals människor kunde låsas in i ghetton. Det var därför som Förintelsen kunde ske.
Idag har vi samlats för att hedra förintelsens offer, men Förintelsen och förföljelsen av judar i 30-talets Tyskland är tyvärr ingen engångshändelse. Som vi alla vet var Förintelsen kulmen på hundratals, ja tusentals, år av förföljelse. Genom århundradena har skulden för vitt skilda händelser och katastrofer lagts på det judiska folket. Digerdöden på 1300-talet skylldes av vissa grupper på att judarna skulle ha förgiftat vattnet. Att pestsmittan inte såg någon skillnad på vem som var jude och vem som inte var det, spelade mindre roll.
Inte heller upphörde förföljelserna av det judiska folket i och med Förintelsens och andra världskrigets slut. Min farfar kom efter kriget tillbaka till Polen tillsammans med min farmor Anna som han träffade under åren i Sovjet. I slutet av 60-talet kände min farmor och farfar av samma tendenser igen i det kommunistiska Polen. Människor med judisk bakgrund fick inte längre behålla sina jobb, många tvingades att sälja sin egendom. Antisemitismen växte sig återigen stark under Pragvåren 1968.
För andra gången i sitt liv tvingades min farfar nu att fly. Han hade tur, och fick tag på visum till Sverige för hela familjen. På så sätt kom min familj på pappas sida till Sverige. Min pappa var då för övrigt 21 år. På grund av förföljelse slutade min farfars värld att existera två gånger, först på 1940-talet och sedan på 1960-talet. Jag säger detta därför att jag vill uppmärksamma sammanhanget. Man kan aldrig förstå Förintelsens grymheter, hur det kunde ske, utan att se till historien, och vi kan aldrig förhindra att detta händer igen, om vi inte ser bakgrunden.
Men vi måste också uppmärksamma de problem som finns idag. De finns både här i Sverige och i andra delar av Europa.
I våras var jag i Malmö och besökte den judiska församlingen där. Vi alla känner till församlingen, och vi alla känner tyvärr också till de hot och förföljelser som församlingens medlemmar tvingas utstå, för att de är judar.Dessa förföljelser är avskyvärda i sig, men lika skrämmande är tystnaden kring detta. Rasism möjliggörs av de som är tysta runt omkring och det är oroande. Men att ledande personer i Malmö accepterar detta utan att säga ifrån är fullständigt oacceptabelt!
Ett annat exempel på ökat hetsande mot judar är det ungerska fascistiska partiet Jobbik. Jobbik och deras anhängare hetsar öppet mot de som tillhör andra folkgrupper än de etniska ungrarna. De har föreslagit att ungerska medborgare som tillhör en annan folkgrupp ska ha en särskild stämpel i passet.Min farfar hade erfarenhet av att ha en ”judestämpel”. Det är lika antisemitiskt och rasistiskt då som nu! Man säger ibland att Förintelsen är så långt bort, att så lång tid har gått sen dess, men när man ser sig runt i Sverige och i Europa verkar den vara närmre nu än på länge.
Om vi inte uppmärksammar de problem som finns idag, om vi inte ser mönstren, så har vi inte lärt oss någonting. Det är därför det är viktigt att minnas, det är därför det är viktigt att hedra de som dog. Men det är minst lika viktigt att det aldrig någonsin får hända igen. Det är viktigt att hedra mina släktingar och alla andra som mördades. Men det är minst lika viktigt att mina systrars barn får möjlighet att växa upp i en värld där man inte frågar var de kommer ifrån utan ser dem som människor.
Jag är övertygad om att mina släktingar från Polen skulle hålla med mig, därför att det blir inte mindre viktigt med tiden. Det blir än viktigare.