Idag minns vi ett av de mest ondskefulla brott mänskligheten har skådat. Idag ger vi smärtsamma minnen och vittnesmål plats.
Det har varit en tung vecka för mig. I början av veckan besökte jag koncentrationslägret i Auschwitz. I torsdags träffade jag en Förintelseöverlevare, Irene Shashar, i Europaparlamentet. Europaparlamentet bjöd in Irene att tala med anledning av minnesdagen. Jag fick möjlighet att prata med henne enskilt och det visade sig då att hennes pappa bodde i samma stad som min farfar, i Legnica i Polen.
Jag undrar om de kände varandra, min farfar och Irenes pappa. Jag kan inte sluta tänka på deras öde och på vad som hände där. På hatet som tog så många liv och som fortfarande plågar många familjer, än idag. Jag såg länge effekterna av hatet och döden i min egen släkt.
Idag är det 79 år sedan befrielsen av Auschwitz, men antisemitismen är fortfarande närvarande i våra liv. Hamas massmord på judar firades i flera av Sveriges städer. På sociala medier flödar antisemitiska slagord. Judar flyttar från kommuner som Malmö, eftersom de inte känner sig säkra där. I vissa områden räds man att prata hebreiska öppet, eller bära kippa. Etablerade ungdomsförbund sjunger antisemitiska ramsor på gator och torg.
Det är samma judehat – nu som då.
Att stå upp för judiskt liv i Sverige och i Europa är ett medmänskligt ansvar som angår oss alla. Historielösheten och undfallenheten inför judehatet måste få ett slut. Den extremism som föder och göder det, måste bekämpas. Europa ska vara tryggt och säkert för judar, överallt – alltid. 