Det svåraste med mitt arbete är att flera gånger i månaden resa från min familj för att jobba i Bryssel, Strasbourg eller på andra platser världen runt. Jag saknar dem så otroligt mycket varje gång, men då vet jag ändå att jag snart kommer hem igen.
Idag är det fyra veckor sedan Putins fruktansvärda invasion av Ukraina inleddes. Att tvingas lämna sin familj för att slåss för sitt land, att inte veta om de lyckas fly via de humanitära korridorer som försöker skapas, eller att inte veta om alla i familjen helt enkelt kommer att överleva måste vara så ofattbart svårt att uthärda.
Jag flyger hem i eftermiddag igen, samtidigt finns det nu så många som inte vet när, eller om, de kommer att ses igen.
Tack till alla er som på olika sätt försöker hjälpa till så mycket ni kan.