Imorgon är det tjugo år sedan Fadime Sahindal sköts till döds av sin egen pappa. Hennes öde är fruktansvärt tragiskt. En ung kvinna med hela livet framför sig bestraffades med döden, bara för att hon ville bestämma över sitt eget liv och vara tillsammans med den pojkvän som hon älskade och själv valt.
Trots att mordet skapade löpsedlar och uppmärksammade hedersproblematiken uteblev det politiska svaret. Tyvärr saknades både kunskap och mod. Man förstod inte hederskulturen. Och man vågade inte fråga. Rädslan för att framstå som intolerant eller till och med främlingsfientlig var starkare än viljan att skydda de utsatta. Följden blev att man svikit dem som behövde den svenska generositeten, den svenska fristaden, som mest.
Debatten har visserligen utvecklats sedan dess. Men mer måste göras. Hedersbrott bör exempelvis vara en särskild brottsrubricering i brottsbalken, så att fler skyldiga kan dömas för handlingar de utför i ’hederns’ namn. Därtill behöver polisen en särskild enhet som aktivt arbetar med tvångsäktenskap. Generellt måste utbildning och kunskap prioriteras – mer resurser till utbildning om hedersrelaterat våld bland personal inom stat, kommun och landsting.
När nu strålkastaren än en gång, tjugo år senare, riktas mot Fadime och mot hedersvåldet finns möjlighet att göra om och göra rätt. Regeringen måste vakna. Regeringen måste ta tag i de parallellsamhällen som gror i Sverige, där extremt förtryck utförs i ’hederns’ namn.
Fadimes arv förpliktigar.
( 
Organisationen Glöm Aldrig Pela och Fadime (GAPF) har stödjour dygnet runt för dig som är utsatt eller om någon i din närhet är utsatt för hedersrelaterat våld och förtryck: https://gapf.se/kontakta-stodjouren/ )