Idag har jag medverkat i ett panelsamtal om sport och mänskliga rättigheter. Frågan om så kallad ”sport-washing” är högaktuell. Nästa år står Kina värd för de olympiska vinterspelen och Qatar för fotbolls-VM. Årets ishockey-VM, flyttades i sista stund från Belarus.
Men frågan om sport-washing är inte ny. Sedan Hitlers dagar har odemokratiska ledare utnyttjat sportevenemang for att tvätta sitt eget rykte. Det är därför hög tid att skapa ett system som säkerställer att den värsta sortens diktaturer aldrig får arrangera stora idrottsmästerskap igen.
Om detta handlade dagens panelsamtal. Tillsammans med företrädare från bland annat Europarådet, SD Europe (paraplyorganisation för supporterklubbar), FIFPro (internationell facklig organisation för professionella fotbollsspelare) och FARE (nätverk som arbetar för att motverka diskriminering i fotbollen) diskuterade jag idag vilket ansvar idrotten har för att mänskliga fri- och rättigheter efterlevs.
För mig är frågan tvådelad. Vi politiker ska inte hindra eller lägga oss i sporten mer än nödvändigt. Men samtidigt har politiken ett ansvar. Vi kan till exempel inte använda skattepengar till att finansiera sportevent där arbetskraft far illa. Jag tycker heller inte att politiska företrädare bör besöka spel som arrangeras av skurkstater. När världsledare närvarar på dessa sportevent bidrar de ofrånkomligen till värdskapets legitimitet – och värdar som det kinesiska kommunistpartiet ska ej stärkas.
Jag kommer fortsätta att driva denna fråga. Ju fler som ställer krav om mänskliga rättigheter, ju bättre. Tillsammans kan vi skapa skillnad inom sporten och i förlängningen är det väldigt många människor som påverkas.