I EU-kommissionens nysläppta strategi för funktionsnedsatta presenterar man hur andelen funktionshindrade som arbetar eller studerar ska öka – ett viktigt ämne då sysselsättning ger mening i vardagen och gör den enskilde mer självständig.
Arbetslöshet är en stor utmaning bland människor med funktionsnedsättning. Jag känner själv många funktionsnedsatta som går arbetslösa, ofta helt i onödan. Trots att många funktionsnedsatta har rätt kompetens är arbetsplatser ofta inte tillgängliga för dem då matchningsprocessen mellan arbetsgivare och arbetssökare fallerar av olika anledningar.
Tyvärr gör kommissionen bort sig när de antyder att detta ska överbryggas genom kvotering. Man lånar till och med det amerikanska begreppet ”affirmative action”, som i USA används för att kvotera in människor efter ras- och könstillhörighet på universitet och arbetsplatser.
Jag har inte nått mina mål – vare sig som idrottare, entreprenör eller politiker – genom kvotering eller för att folk tycker synd om mig. Istället har mina framgångar kommit tack vare att människor i min omgivning vågat ställa krav på mig och givit mig förutsättningar att lyckas.
En bättre lösning, som jag drev på för när jag var kommunalråd i Göteborg, är istället att inrätta ’head-hunting’-enheter som hjälper funktionsnedsatta att hitta rätt arbetsplats. På så sätt minskar vi avståndet till arbetsmarknaden och ger fler människor chansen att lyckas, samtidigt som konkurrensen om tjänsterna sker på lika villkor.
För att även få in fler på den privata arbetsmarknaden måste vi öppna upp fler arbetsplatser för funktionsnedsatta. Genom att öka kunskapen bland arbetsgivare och sänka trösklarna skapar vi fler möjligheter för människor att hitta rätt. Funktionsnedsatta får ju – precis som alla andra – jobberbjudanden när arbetsgivare ser att deras kompetens matchar behovet på arbetsplatsen.
Tusentals funktionsnedsatta går till jobbet varje dag för att de bidrar till verksamheten, och inte för att de putsar till statistiken i en byråkratisk rapport.