Förra veckan hade jag förmånen att vara förhandlare för en resolution om Paul Rusesabaginas fall, på min partigrupp EPP:s mandat.
Rusesabaginas öde, vad han utsatts för, är fruktansvärt. Han kommer från Rwanda, men är också EU- medborgare efter att ha flytt till Belgien för många år sedan. Han blev en världskänd hjälte efter att hans insatser under folkmordet i Rwanda filmatiserades i ’Hotel Rwanda’. Rusesabagina räddade livet på hundratals flyktingar, då han öppnade upp sitt hotell som fristad för dem.
Efter att ha sett och överlevt inbördeskrig och folkmord valde han att använda sin nya plattform för att prata om mänskliga fri- och rättigheter och rättvisa – och att kritisera Rwandas diktator Kagame.
Det är ingen nyhet att diktatorer inte tål kritik.
Det är fruktansvärt, men inte alltför överraskande, att Paul Rusesabagina plötsligt en dag försvann från jordens yta för att plötsligt dyka upp i ett fängelse i sitt forna hemland Rwanda.
Han är dessvärre inte ensam.
Gui Minhai tolkade den kinesiska yttrandefriheten alltför generöst, enligt den kinesiska kommunistregimen.
Dawit Isaaks nyttjande av yttrandefriheten utgjorde ”ett brott mot rikets säkerhet”, tyckte den eritreanska regimen.
Nasrin Sotoudeh försvarade kvinnors rättigheter i Iran -”konspirationer ämnade att skada statens säkerhet”, enligt Ayatollorna.
Aleksej Navalnyjs yttrandefrihet innebar kritik mot Putin – så han fick en dödlig dos Novichok i kalsongerna.
Exemplen är tyvärr otaliga. Jag tror att EU kan göra skillnad, och därför är jag väldigt tacksam för varje möjlighet jag får att försvara yttrande- och andra grundläggande friheter.
Det EU som jag vill ha är en stark röst i världen för allas rätt att ha en röst.
(Här kan ni läsa resolutionen om Paul Rusesabagina: https://www.europarl.europa.eu/…/TA-9-2021-0055_SV.html )