Den ryska oppositionens främste företrädare, Aleksej Navalnyj, verkar vara en man med nio liv. Efter att ha återhämtat sig i Tyskland från mordförsöket på honom i augusti så återvände han häromdagen till Ryssland. Detta bara för att för femtioelfte gången i ordningen arresteras.
I tisdags, efter en summarisk rättegång av sällan skådade mått, dömdes han till tre och ett halvt års fängelse. Detta med motiveringen att han, då han fraktades till Tyskland för läkarvård efter sin förgiftning, överträtt den villkorliga dom som tidigare utdömts mot honom.
Så ser den ut, den bisarra, ryska rättvisan.
Mycket kan sägas om Aleksej Navalnyj och hans politiska agenda. Men oavsett vad man tycker om den så kan man inte blunda för hans mod och envetenhet i kampen för ett demokratiskt Ryssland. Vi varken kan, eller får blunda för, det hopp om demokrati som Navalnyj föder.
I samband med Navalnyjs hemkomst, gripande och domslut så greps tusentals och åter tusentals oppositionella över hela Ryssland.
Putins regim varken döljer eller förnekar sin avsky för allt vad mötes- och yttrandefrihet heter. Det är ett faktum som inte får sopas under mattan då EU:s och Sveriges ledare träffar Putin och hans lakejer.
Det, liksom krav på Navalnyjs omedelbara och ovillkorliga frigivning, är ett faktum som jag förväntar mig att både EU:s utrikeschef Josep Borrell och Sveriges utrikesminister Ann Linde tar upp i sina möten i Moskva den här veckan.
Gripandet av Navalnyj var inte, som Linde uttryckte det häromdagen, ”ett steg i fel riktning”. Det stadiet är passerat för länge sedan. Nej, det var ytterligare ett steg i helt galen riktning i den snart fullfjädrade diktatur som kallas Ryssland.
Ett Ryssland som måste bekänna en herrans massa färg om en normalisering av relationerna med EU och Sverige ens ska komma på tal.