Diktatorn Nicolás Maduros grepp om makten i Venezuela hårdnar. I ett land där regimen redan kontrollerar de viktigaste samhällsfunktionerna, press och domstolar har det funnits ett halmstrå kvar som bevarat sitt oberoende. Nationalförsamlingen – det venezuelanska parlamentet – har varit det sista fästet i statsapparaten som inte kontrolleras av Maduro.
Nu är den tiden över.
Igår hölls ett parlamentsval som inte på något sätt var fritt eller rättvist. Större delen av oppositionen bojkottade valet.
Nu finns hela den politiska makten återigen i diktatorn Maduros händer.
2018 omvaldes Maduro i ett presidentval som inte erkänts av EU. Nicolás Maduro är inte Venezuelas legitime president. I egenskap av nationalförsamlingens talman har oppositionspolitikern Juan Guaidó kunnat axla rollen som tillförordnad president. Nu när Maduro återtagit kontrollen över nationalförsamlingen riskeras Guaidós ställning. Därmed blir vägen mot demokrati allt brokigare. Det är inget gott tecken.
Det som en gång var Latinamerikas rikaste land befinner sig nu på gränsen till statsbankrutt. Det är resultatet av tjugo års vanstyre under Hugo Chávez och Nicolás Maduro. Brödköerna ringlar allt längre. Den ofrihet som genomsyrade det kommunistiska systemet bakom järnridån lever och frodas i högsta grad här. Aldrig förr har behovet efter ett nytt politiskt ledarskap varit så stort som nu.
Människorna i Venezuela har en varm vän i Europeiska unionen. Sanktionerna mot regimen ligger kvar och arbetet för mänskliga fri- och rättigheter kommer stärkas. För mig som kristdemokrat är detta en viktig kamp att föra.