Detta är några exempel på frågor som vi diskuterar flitigt varje år, när vi ska välja ut årets främsta svenska idrottsbragd:
Är en väntad seger en bragd? Måste man ta guld för att vara aktuell?
Kan man välja en person i ett lag?
Dessa frågor har diskuterats sedan år 1925, när SvD:s bragdguld delades ut för första gången. Jag har den stora äran att sitta i Bragdnämnden sedan 2006, tillsammans med bland andra Carolina Klüft, Mats Sundin, Jörgen Person och Ulrika Knape-Lindberg.
Om någon hade sagt till mig att jag skulle få lov att vara en del av detta fantastiska sällskap av svenska idrottare när jag som tolvåring simmade tjugofem meter på tid för första gången, eller när jag som sextonåring lyckades klättra upp ur bassängen utan hjälp för första gången så hade jag aldrig trott dem. Men det var inte heller viktigt. Jag tränade aldrig för att bli bäst, jag tränade för att bli bättre än vad jag var dagen innan.
Bragder är personliga, och så gott som alla av dem kommer aldrig att uppmärksammas av någon annan än en själv. Men det gör dem inte mindre viktiga, snarare tvärtom.
Jag anser att Duplantis är en mycket värdig vinnare av årets Bragdguld, vad tycker ni? Vad är en bragd för er?