Idag, på världsdagen för pressfrihet, skänker jag en tanke till alla modiga journalister därute.
Demokrati förutsätter pressfrihet. Medier, och deras journalister, måste på egen hand och utan påtryckningar från beslutsfattare få avgöra vad de vill rapportera om och, inte minst, på vilket sätt de vill göra det.
Men pressfriheten är långt ifrån given överallt.
Bland de länder med sämst pressfrihet i världen hittar vi, enligt Reportrar utan Gränser, Eritrea. Det är också där som den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak sedan 2001 sitter oskyldigt fängslad, utan rättegång. Hans brott beskrevs som ”fel” åsikter.
Dawit drev tillsammans med några andra journalister tidningen ’Setit’, som var Eritreas första oberoende tidning. Något som den hårdföra diktaturen inte kunde acceptera. Svaret lät inte vänta på sig: den 23 september 2001 fördes Dawit bryskt bort av säkerhetspolisen från familjens hem, mitt i frukosten.
Om Dawit har Eritreas president Isaias Afewerki sagt att han inte kommer ges någon rättegång, och att Eritreas regering ”vet hur man hanterar hans (Dawits) sort”.
Precis som alla andra förtjänar Dawit Isaak naturligtvis en rättvis rättegång.
Dock vet jag, och många med mig, att Dawit Isaak inte har begått de brott som han anklagas för (vilka de nu än må vara), och därför omedelbart och villkorslöst måste släppas fri.
Om Dawit är ’skyldig’ till något så är det att han visat ett högst avundsvärt mod i sin outtröttliga kamp för pressfriheten, i sin kamp för ett demokratiskt Eritrea.
Det är det modet, och den sortens modiga journalister, vi hedrar idag.
(Bilden är från ett seminarium jag arrangerade på Europaparlamentet i höstas tillsammans med organisationen Free Dawit)