Fokusera på verklig diskriminering!


I det här gamla klippet är Robert Gustafsson riktigt rolig. För ca femton år sedan gästade jag humorprogrammet TimeOut i TV4 och i klippet driver han med mig och med den oro många känner när de möter någon med funktionsnedsättning. För mig, och många andra, är detta vare sig kränkande eller diskriminerande.

Missförstå mig inte, diskriminering mot personer med funktionsnedsättning existerar i allra högsta grad, i Sverige, och i världen. Och i det här inlägget tänkte jag ta upp ett sådant aktuellt exempel.

Ett av de värsta exemplen på diskriminering, som jag har hört talas om, handlar om triage inom sjukvården i Spanien. Triage är när läkare tvingas prioritera vilka som ska få vård, tex respiratorvård, och vilka som måste offras när vården inte räcker till.

Nu under Coronakrisen såg man ett mönster i Spanien, där man oftast valde bort personer med funktionsnedsättning från fortsatt vård. Det var alltså personer med funktionsnedsättning utan andra sjukdomar som fick sämre chans till överlevnad. De valdes bort enbart för att de hade en funktionsnedsättning.

Detta är fruktansvärt och vi måste ta den här typen av diskriminering på fullaste allvar. Det har vi gjort i Sverige. I Socialstyrelsens riktlinjer till vården under pandemin har man särskilt markerat att diskriminering av personer med funktionsnedsättning inte får ske.

Däremot, ett av de mest meningslösa exempel på diskriminering som jag har hört finns i en film av Make Equal, där användandet av ordet ”bensträckare” kritiseras – eftersom det enligt filmen skapar en förväntan att alla människor ska kunna ställa sig upp och sträcka på sina ben.

Jag tror tvärtom. Att tabubelägga vanliga ord skapar bara ytterligare osäkerhet och oro att göra fel i mötet mellan människor. Vi borde fokusera på riktiga problem, istället för att skapa problem som inte finns.
 

—-
Ord kan skada, och ord kan påverka våra värderingar. Men inte alla ord och inte när de används i alla sammanhang. Jag tar mig gärna en bensträckare, går en promenad eller springer till ett möte. Jag säger ”vi ses” till blinda och ”vi hörs” till döva. Syftet är ju aldrig att förlöjliga eller kränka, det är helt enkelt normalt språkbruk. Jag tror knappast att det påverkar mina eller andras värderingar eller syn på människor med funktionsnedsättning.

Det finns som sagt allvarliga fall av diskriminering och kränkande beteenden. Det är bättre att ge dem fullt fokus och hålla oss borta från sånt som faktiskt är rätt meningslöst.