Min farfar, Chil, hade tur. Han föddes 1915 och växte upp i Grójec i Polen, med sina föräldrar, en bror och två systrar. När farfar var 24 år förändrades hans liv över en natt.
När Hitler 1939 invaderade Polen gjordes delar av staden om till ghetto, där 6000 judar låstes in. År 1940 lyckades min farfar fly från ghettot, till sin bror i dåvarande Sovjetunionen.
Då ghettot i Grójec stängdes 1942 flyttades fångarna, inklusive farfars familj, till det ökända Warszawa-ghettot. Där dog farfars pappa – min farfars far – av svält. I förintelselägret Treblinka tror vi att farfars mamma och systrar mötte sitt öde.
I Sovjetunionen träffade farfar min farmor, även hon straffad av en blodtörstig diktator, fördriven till Sibirien. Även hennes pappa dog av svält. Min farfars bror, Abraham, dog förmodligen vid fronten 1944.
Efter att ha mutat ut sin nyblivna fru ur Stalins skräckvälde återvände farfar till Polen 1945. I takt med att de antisemitiska stämningarna på nytt växte sig starka blev det dock ohållbart att stanna där. Människor av judisk börd fick inte längre behålla sina jobb och tvingades sälja sin egendom.
År 1969, när min pappa var 21 år gammal, anlände familjen till Sölvesborg.
Min farfar hade tur. Han hade lika gärna kunnat bli en av de förintade.
Tur hade också min farmor, som undkom kommunismens mördarmaskin.
Min farfars och farmors tur gör att jag idag har förmånen att få vara en del av det EU som vilar på löftet om att det otänkbara aldrig får ske igen.
Idag, på 75-årsdagen av befrielsen av Auschwitz-Birkenau, tänker jag på min farfars föräldrar och syskon, som inte hade lika tur som min farfar. Och när jag tänker på de sex miljoner som förintades blir det nästintill omöjligt att greppa att antisemitismen på nytt vinner mark i Europa – på Berlins, Paris och Malmös gator.
Som kristdemokratisk europaparlamentariker jobbar jag aktivt för att förpassa antisemitismen till den historiska skräphög där den hör hemma. Detta bland annat som styrelseledamot i Europaparlamentets arbetsgrupp mot antisemitism. Jag har också kämpat för att Sveriges regering ska ställa sig bakom den lista på antisemitiska handlingar som åtföljer den internationella alliansen till minne av förintelsens (IHRA) arbetsdefinition av antisemitism (se: https://www.holocaustremembrance.com/sv/node/196), vilket regeringen nyligen gjorde.
Att erkänna och bekämpa antisemitismen är en absolut nödvändighet för att Europas judar ska få leva sina liv i trygghet och säkerhet.
Bara på så vis kan befrielsen av Auschwitz-Birkenau den där januaridagen för 75 år sedan bli en dag att verkligen fira.