Idag är det 25 år sedan det svenska folket röstade för vårt EU-medlemskap. Detta med förhoppning om en union som genom nedrivna handelshinder skulle generera välstånd och säkerhet.
Ett kvarts sekel senare kan vi konstatera att EU-medlemskapet på många sätt har gynnat Sverige. Fri tillgång till världens största frihandelsområde går på inget sätt att underskatta för ett litet, exportberoende land som vårt.
Samtidigt kunde få svenskar 1994 förutspå att EU en dag skulle bestämma över svensk arbetsmarknad och svensk välfärd.
Men här står vi nu med högst verkliga förslag om överstatliga arbetslöshets-och föräldraförsäkringar och minimilöner på EU-nivå.
För denna utveckling bär Stefan Löfven, hans regering och den svenska socialdemokratin ett enormt ansvar. På EU: s sociala toppmöte i Göteborg 2017 avfärdade statsministern mångas oro över den så kallade sociala pelarens negativa konsekvenser som skrönor och fantasifoster.
Idag vet vi att det enda fantasifostret då var Stefan Löfvens spåkula.
Vid dagens partiledardebatt i riksdagen förväntar jag mig att statsministern har ett väldigt bra svar på hur han ser på sin och Socialdemokraternas roll i denna maktförflyttning till EU.
Jag förväntar mig att Stefan Löfven sväljer stoltheten – för den svenska välfärdens skull.
Det är nu dags för statsministern att erkänna att den sociala pelaren var en felkalkyl, och en gång för alla klargöra att svensk arbetsmarknads- och välfärdspolitik ska regleras och finansieras av Sverige – inte av EU.
25 år efter svenskarnas ”ja” är det hög tid för Sveriges statsminister att inse skillnaden mellan vad som hör och inte hör hemma på EU-nivå.
Din och min välfärd gör det definitivt inte.
Om detta skriver jag idag tillsammans med Ebba Busch Thor och Sara Skyttedal i tidningen Arbetet.