Idag firas, i Tyskland och världen över, att trettio år passerat sedan den förhatliga Berlinmuren föll. Och självfallet finns otaliga skäl att fira den händelse som fått symbolisera sammanbrottet av ett av världshistoriens värsta mördarsystem.
I skuggan av festligheterna gror dock ett oroväckande missnöje med den tyska demokratin.
Häromveckan fick kommunistiska Die Linke och högerextrema Alternative für Deutschland (AfD) tillsammans en bra bit över hälften av rösterna i valet i den forna östtyska delstaten Thüringen. Med andra ord röstade en majoritet av delstatens väljarkår på partier med allt annat än demokratiska rötter.
Det är ett mönster som dessvärre återfinns i hela det gamla Östtyskland/DDR, där invånarna uttrycker allt större missnöje med den tyska demokratin. Jag blev chockad när jag i dagstidningen Die Zeit läste att över 40 procent av östra Tysklands invånare anser sig vara sämre skyddade från statligt godtycke och censur nu än under DDR-diktaturen.
Det är minst sagt beklagligt att det i Tyskland, likt i många andra västländer, nu verkar finnas ett samband mellan att känna ”elitförakt” och att faktiskt rösta fram partier på ytterkanterna.
Låt oss hoppas att dagens jubileum blir en påminnelse om vad extremism kan göra med ett samhälle. För bara trettio år sedan levde tyskarna med en järnridå tvärs igenom landet, en järnridå som var en grym konsekvens av kommunismens förakt för människovärdet.
Låt oss hoppas att det omätbara lidande muren förde med sig blir en väckarklocka för alla dem som drömmer sig tillbaka till forna tiders förtryck.
Har historien lärt Tyskland och oss andra något är det att demokratin aldrig får tas för given. För den dog tiotals miljoner européer, bara under det förra århundradet.
För att hedra dem firar vi idag Berlinmurens fall och den europeiska kommunismens oåterkalleliga sammanbrott.