Turkiska truppers intåg i nordöstra Syrien är ingenting annat än en invasion. En invasion som enligt FN drivit 160 000 människor på flykt – på mindre än en vecka. Erdogans förklaring om att det är ”terrorister” han vill åt ekar tomt.
Hade så varit fallet hade hans styrkor inte mördat civila.
Hade så varit fallet hade inte hundratals IS-slaktare tillåts rymma från fängelserna.
Hade så varit fallet hade man jagat regionens 11 000 IS-sympatisörer till vägs ände.
Det har Erdogan dock ingen avsikt att göra. Hans invasionskrigföring är nämligen ingen nobel terroristjakt.
Som om Erdogans inskränkningar av turkarnas fri-och rättigheter inte var illa nog.
Som om förtrycket av landets kristna och kurder inte var tillräckligt.
Som om ockupationen av norra Cypern inte dög.
Turkiets invasion hotar inte bara den krigsdrabbade regionens sköra stabilitet – den hotar också oss, här i Europa. Erdogans vapen mot Europa stavas flyktingar. Utan ett uns av skam i kroppen hotar han med att skicka Turkiets 3,6 miljoner flyktingar till Europa om hans invasion kallas just en invasion.
Saker måste kallas vid sina rätta namn. Turkiets angrepp på nordöstra Syrien är en invasion. Den är en invasion som hotar stärka IS snarare än försvaga terrorsekten. Ett stärkt IS vore ett hot inte bara i regionen – det vore också ett hot mot Europa.
Turkiets invasion måste därför få konsekvenser. Vissa EU-länders beslut att omedelbart avbryta sin vapenexport till Turkiet är ett steg i rätt riktning.
Samtidigt måste EU omedelbart avsluta medlemskapsförhandlingarna med Turkiet. Sedan länge har det stått klart att Erdogans demokratiförakt inte är förenligt med EU: s grundläggande värden. Med invasionen måste nu måttet definitivt vara rågat.
Ett EU-medlemskap är nämligen ingen rättighet – det är ett privilegium