Under 2018 minskade felutbetalningarna av EU-medel, enligt Europeiska revisionsrättens årsrapport. Det är naturligtvis glädjande – men inte tillräckligt. Som kristdemokrat är det särskilt oroväckande att felutbetalningarna blir allt fler på områden som borde ha minskade budgetanslag, såsom sammanhållnings-och regionalpolitiken
Förra året betalades hela fem procent, motsvarande 30 miljarder kronor, av denna politiks totala budgetanslag felaktigt ut till icke stödberättigad verksamhet. Slöseriet skylls på komplex EU-lagstiftning och krånglig byråkrati. Det kan jag ha viss förståelse för.
Däremot har jag ingen som helst förståelse för att EU-apparaten själv inte förmår/vill följa sitt eget regelverk. Europeiska revisionsrättens årsrapport visar nämligen att flera av EU: s institutioner och organ brustit i såväl rekryteringsprocesser som vid offentlig upphandling.
Lika lite som detta kan få fortgå kan jag tillåta EU: s budget att slentrianmässigt öka –i synnerhet på områden där den snarare måste minska. En viss utjämning mellan EU: s länder och regioner kan uppnås genom att erbjuda unionens
minst bemedlade regioner stöd från sammanhållnings-och regionalpolitiken.
Denna måste dock bantas, så att merparten av EU-länderna själva ansvarar för sin regionalpolitik. Annars blir det svårt att se hur sammanhållnings-och regionalpolitiken ska fylla sitt syfte: att jämna ut skillnader mellan och hålla samman EU: s regioner och länder.
Istället för att tillskjuta medel till områden som de flesta medlemsstater kan och ska finansiera själva, måste ökningar ske på områden där mervärdet är större om pengarna spenderats nationellt, i varje medlemsland.
Mer pengar måste satsas på forskning och innovation – för att öka EU: s konkurrenskraft.
Mer pengar måste satsas på migration och säkerhet – för att stärka EU: s yttre gränser.
Det är seriösa satsningar för att möta verkliga utmaningar – i Sverige och inom hela EU.