Biståndsbudgeten ökar med en miljard i regeringens budget och Sida får ökade resurser trots senaste tidens allvarliga korruptionsmisstankar. Problemet är inte att budgeten ökar, utan hur pengarna används.
FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar (UNRWA) är en av de mottagare som får mest svenskt bistånd. Den nuvarande chefen för UNRWA anklagas bl.a. för att ha gett sin älskarinna ett toppjobb inom organisationen och två andra höga chefer anklagas för maktmissbruk och fusk.
Biståndsminister Peter Eriksson (MP) tycker att korruptionsmisstankarna som framkommit på senare tid visar på behovet av ökat bistånd. Men logiken säger ju det precis motsatta: utbetalningarna till UNRWA borde minskas, och än hellre frysas, fram tills dess att korruptionsmisstankarna är utredda. Det hjälper ju som bekant inte att fylla på en hink med mer vatten om hinken läcker, för att citera Ebba Busch Thor.
Det är inte bara jag, utan även OECD har beskrivit Sverige som ”en lite udda fågel” när det kommer till biståndsprioriteringar. Sverige ger betydligt mer till olika FN-organ och mer en i flexibel, icke-öronmärkt form, än snittet bland de stora givarländerna.
Det är klart att vi ska ge bistånd och vara generösa mot de i omvärlden som behöver oss. Men vi ska inte ge över 400 miljoner kronor i bistånd till en organisation som dels anklagas för korruption och dels underblåser terrorism i Mellanöstern. Det finns så många krafter i världen som vill göra gott, det är beklämmande att regeringen inte prioriterar dem.
