Under de senaste dagarna har jag fått frågan ”är du kristen?” oräkneliga gånger. Att det finns en förutfattad mening om att man måste vara kristen för att vara kristdemokrat visste jag, men innan jag engagerade mig i partiet hade jag ingen aning om att den var så utbredd som den är. I valstugan under förra årets valrörelse träffade jag till och med en man som sa att han gillade Kristdemokraterna och vår politik, men att han inte kunde rösta på oss eftersom han inte var döpt.
Jag önskar att vi en gång för alla kunde göra upp med denna myt. Hur många människor som mannen jag träffade i valstugan finns det inte därute som aldrig frågar? Hur många människor finns det inte som aldrig ens funderar på om vi har en bra politik eller inte eftersom de inte är kristna, eller tillhör någon annan religion?
Här har Kristdemokraterna en gigantisk kommunikationsmässig utmaning. Kristdemokratin bygger på judisk-kristen etik, där alla människors okränkbara värde är centralt tillsammans med alla människors rätt att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar och solidaritet till våra medmänniskor. Men den judisk-kristna etiken får inte sammanblandas med kristen tro, eller för den delen någon annan tro. Politik är inte religion, och religion får inte vara politik. Däremot måste vi fortsätta att diskutera vilka etiska regler som ska ligga till grund för ett samhälle, och det är där den judisk-kristna etiken kommer in i politiken.
När vi talar om att gå tillbaka till basen så menar vi att det är det etiska ställningstagandet det handlar om. Hur religiös/troende man än är, måste få vara var och ens privatsak. Katoliker, judar, muslimer eller icke-troende – alla ska kunna känna sig välkomna i partiet under förutsättning att man ställer sig bakom partiets principprogram.
Svaret på den fråga jag fått så många gånger de senaste dagarna är: nej, jag är inte kristen. Jag har judisk bakgrund och i enlighet med ovanstående resonemang känner jag mig mycket hemma i Kristdemokraterna.