I mina roller som kommunalråd och ledamot i Riksidrottsstyrelsen talar jag ofta om idrottens och föreningslivets positiva effekter, inte bara för individens hälsa, utan för samhället i stort. I sin bästa form förmedlar idrotten genom föreningslivet viktiga ideal och lärdomar såsom kämpaglöd, lagkänsla, rättvisa, och hur man sätter mål och hanterar medgång såväl som nederlag. Sådana värderingar är viktiga i en människas liv såväl som för ett gott samhälle i stort.
I en artikel i DN nyligen uppmärksammades utredningen Idrott och integration. Utredningen framhåller en annan av idrottens positiva effekter, nämligen integrationen. Redan i utredningens förord slås fast:
”Allas rätt att vara med är en av de viktigaste byggstenarna i svensk idrotts värdegrund”.
I ett alltmer individualiserat och segregerat samhälle blir gemensamma mötesplatser allt viktigare. Det finns ett stort behov av platser där göteborgarna kan träffas över de gränser som exempelvis boendestadsdel och kulturella skillnader kan utgöra. Idrottsföreningarna är lysande exempel på sådana mötesplatser som förmår att överbrygga skillnader. Inte genom att göra kulturella skillnader oviktiga, utan genom att lyfta fram något som förenar. Riksidrottsförbundets generalsekreterare Erik Strand uttryckte saken väl:
“Man funderar inte så mycket på vad vänsterbacken har för religiös bakgrund”.