P1:s program Kaliber har i ett reportage visat att flera kommuner tvångsvårdar funktionsnedsatta barn och ungdomar på grund av deras funktionsnedsättning. Dessutom tycks kommunerna fortsätta att tvångsplacera funktionsnedsatta ungdomar på institution trots att det finns ny rättspraxis från Regeringsrätten som häver dessa felaktiga tvångsomhändertaganden.
Jag blir naturligtvis som alla andra oerhört upprörd när svaga och utsatta ungdomar utsätts för övergrepp av dem som är satta att hjälpa. Problematiken är dock komplex och rymmer flera tragiska bottnar.
Den ena tragiken handlar om svårigheterna i att skilja på funktionshinder och inlärt beteende, och om hur funktionsnedsatta tvångsvårdas på institutioner för kriminella och missbrukare.
Den andra tragiken handlar om att all vård dessvärre inte kan vara frivillig. För om Regeringsrättens domar punkterat möjligheten till tvångsvård för dessa individer, vad skall kommunerna göra nu? Vad skall föräldrarna göra? Hur skall man hantera en situation där föräldrarna inte vill, orkar, eller klarar av ta hand om barn som exempelvis är utåtagerande och våldsamma, och barnet i fråga motsätter sig vård?
Jag tror att flera åtgärder är nödvändiga. För det första krävs bättre utbildning om funktionshinder inom socialtjänsten så att utredningar som ligger till grund för omhändertaganden håller högre kvalitet. I synnerhet behövs utbildning och ökad kunskap beträffande funktionsnedsättningar så att de som gör behandlingen lär sig skilja mellan funktionsnedsättning och inlärt beteende. Man kan faktiskt inte behandla bort en funktionsnedsättning!
Det behöver utvecklas fler behandlingsalternativ mellan tvångsvård och frivilligvård med en större bredd på de pedagogiska insatserna. Vidare måste samverkan mellan psykiatri och socialtjänst bli mycket bättre.
Tills sist är det oerhört viktigt att inte föräldrarna glöms bort. Att döma av Kalibers reportage tycks föräldrarna vara helt avskurna från insyn och kontakt med sina barn under behandlingen. Så får det naturligtvis inte vara! Föräldrarna måste involveras och informeras om deras barns utveckling så att de ges bättre förutsättningar att ta hand om sina barn när de kommer hem från behandling.
Allra viktigast är dock att föräldrar till barn med den här typen av funktionsnedsättningar i ett tidigt skede ges stöd och utbildning. Jag är övertygad om att samhället skulle kunna undvika både mänskligt lidande och spara massor av pengar genom att ge föräldrarna stöd och handledning.
Jag kommer självklart undersöka hur vi behandlar dessa ungdomar i Göteborg, samt om vi kan bli bättre på att hjälpa personal och föräldrar att tillsammans skapa de bästa förutsättningarna för barnen.