22 år. Åttatusentrettiofem dagar.
Än har ingen rättegång hållits, det finns inget åtal och ingen dom. Dawit har inte fått prata med sin familj eller med advokat. Han fängslades för sina åsikter, för att ha nyttjat sin yttrandefrihet. Hans straff är omänskligt och så gränslöst sorgligt.
Född och uppvuxen i Eritrea flydde Dawit på 80-talet till Sverige där han senare också erhöll svenskt medborgarskap. Under åren i Sverige verkade Dawit inom den eritreanska diasporan för att sedan återvända till landet när det blev självständigt, och starta dess första oberoende tidning Setit. 2001 greps han i sitt hem av eritreansk polis för ”brott mot rikets säkerhet”. I själva verket var det det fria ordet som inte accepterades av den eritreanska regimen – Dawit hade bland annat låtit publicera artiklar om den regimkritiska gruppen G-15.
Eritreas diktator Isaias Afwerki sitter än idag vid makten. ”Det kommer inte bli någon rättegång och vi kommer inte frige honom. Vi vet hur man hanterar hans sort”, har Afewerki sagt om Dawit.
Diktatorer som inte tål debatt, kritik eller frågor föraktar det som jag värnar högst: människans okränkbara och lika värde. Det finns inte ord för den ondska som leder till att en president fängslar oskyldiga på livstid, bara för att man är rädd för kritik.
Idag är mina tankar hos Dawit Isaak, med hans familj och vänner, och med alla de som inte kan yttra sig fritt i Eritrea.
