Idag publicerade G-P mitt svar på Haldestens ledare i veckan:
Maria Haldesten skriver på GPs ledarsida att jag och Monica Selin med vår debattartikel kränker alla föräldrar som vill förhindra att barn föds till ett liv i plåga. Frågan är hur man kan veta att det handlar om ett liv i plåga? Är det vanligt att personer med funktionshinder önskar att de blivit skonade från livet?
Min mening har aldrig varit att kränka någon, men det är välkommet att Haldesten vill vara med i ett samtal som är alltför viktigt för att tystas av finkänslighetsskäl. Det vore dock önskvärt om det ödmjukt gick att diskutera det som vår artikel vill lyfta – nämligen att vi står inför en gränsdragningsproblematik som har stor betydelse för vårt samhälle.
Med en fosterdiagnostik som kan utröna alltfler egenskaper och som skall erbjudas samtliga gravida finns risken att sjukvården med offentliga medel bedriver en systematisk utsortering av människor. Vad sänder det för signaler till föräldrar och till personer med funktionshinder och vad får det för konsekvenser i samhället? Idag är det framförallt barn med Downs syndrom och synliga missbildningar som väljs bort. Imorgon kan det handla om dyslexi, vänsterhänthet, kön och ögonfärg. Kommer det i framtiden att vara okej att vara annorlunda? Får vi ha särskilda behov och vem ska betala för det extra stöd en person kan behöva om sjukvårdens signal till blivande föräldrar är att de som avviker med lätthet kan sorteras bort?
Haldesten skriver ”Fosterdiagnostiken kan inte ge svar på graden av funktionshinder, bara ge en vink om de många typer som kan avslöjas.” Det är just detta som är problemet. Vad är det egentligen vi selekterar bort? Vem kan avgöra sannolikheten för ett värdigt liv? Det finns tusentals ICA-Jerry i Sverige som lever goda och meningsfulla liv. Det är inte i huvudsak liv i plåga som förhindras med hjälp av fosterdiagnostik. Däremot riskerar vi att förlora ett tolerant samhälle där människor får vara olika och ha olika behov och förutsättningar.
David Lega